Mariagården 75 år
Mariagården 75 år

HUR MARIAGÅRDEN KOM TILL

 

Utdrag från gästbok

Skrivet av Sigvard Westman 1942

 

Mariagårdens tillkomst är berättelsen hur ”sagan blev sanning en gång”. Som så ofta i livet möttes samma tankar.

 

I min egenskap av kyrkoherde i en stor stadsförsamling fick jag ganska snart inblick i människornas läge, mera än de flesta andra kan få. Det stod klart för mig, att vi i Helsingborg och i Maria församling behövde ett hem just sådant som Mariagården sedan blev.

 

Min första tanke var att samla bidrag efter bidrag tills den behövliga summan var erhållen. Men dels fanns det flera församlingsändamål som krävde de mångas ekonomiska medverkan, dels startades, när insamlingen till ett hem för pauvres honteux blev bekant en liknande insamling. Jag blev i mitt inre mer och mer förvissad därom, att Guds väg var en annan. Och sedan jag på ett annat håll fått ett vänligt avslag vände jag mig till Konsulinnan Ese Banck.

 

Till min stora glädje fann jag, att tanken på ett dylikt hem var en hjärtesak för henne liksom det varit för min hustru och mig. Men för ögonblicket kunde hon inte göra något åt saken. Anledningen framgår av hennes ord till mig: ”Hade kyrkoherden kommit 14 dagar tidigare, skulle jag gett 200 000 kr. Men jag har just i dagarna höjt en gåva till blivande barnsjukhuset från

300 000 kr till 500 000 kr”. Jag sade och tänkte även ”Jag unnar barnsjukhuset denna gåva”. Jag kände i denna stunden, att endast om man är fri från missunnsamhet, kan Gud välsigna verket.

Emellertid ställde Konsulinnan Banck i utsikt att i en framtid donera till ett hem för pauvres honteux. Och en dag lämnade hon den glada underrättelsen, att hon under alla förhållanden säkerställt denna plan.

 

Under tiden rådgjorde jag konfidentiellt med Arkitekt A. Salomon Sörensen, som sedan blev Mariagårdens arkitekt, om kostnader och planläggning. Likaledes sökte jag fastän förgäves efter en lämplig tomt. Jag tänkte nämligen helt optimistiskt, att om man får en tomt, får man också hus. Så en dag tog jag dristigheten till mig och gick upp till drätselkammarens ordförande och stadskamreren och frågade om inte staden hade någon lämplig tomt för den händelse att pengar kunde anskaffas. De anvisade den tomten, som ligger söder om S:t Jörgens folkskola. Den blev sedermera lyckligtvis utbytt mot den nuvarande platsen.

 

Jag märkte under de överläggningar vi hade, att Konsulinnan Bancks intresse ej svalnade, utan tvärtom blev mer brinnande. Och så kom den dag – minnesvärd i sanning – då hon i förtroende nämnde, att hon på sin avlidne makes, Konsul Erik Banck, 60-åriga födelsedag tänkte donera tvåhundrafemtiotusen kronor till ett blivande hem för pauvres honteux.

Så blev genom en donationsurkund av den 18 april 1938 ”Familjen Erik Bancks stiftelse Mariagården” en verklighet. Det otroliga hade skett. För mig tedde det hela sig som ett under. Och det var det i sanning.

 

Därigenom att en del förberedelser redan var vidtagna, kunde byggningsarbetarna, som på ett utmärkt sätt leddes av Byggmästaren Göran Bengtsson, vara färdiga så snabbt, att invigningen kunde förrättas den 26 sept. 1939. Det förrättades av H.H. Biskop Edv. Rodhe, sedan jag som styrelsens ordförande hälsat de närvarande välkomna, tackat familjen Erik Banck, samt lämnat några orienterande upplysningar.

Invigningen fick en särskild prägel av högtidlighet därigenom, att Landshövding A. Thomson infunnit sig och till Konsulinnan Banck utdelade den förnäma Kungl. Medaljen ”Illis quorum” 18:e storleken. (Latin och betyder: åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det).

Nämnas bör, att Konsulinnan Banck gav den stora gåvan i samråd med sina barn och med bidrag från dem.

 

Till evärderlig tid skall i denna bok fastslås, att Konsulinnan Ese Banck med stort personligt intresse omfattar sin skapelse och på nära håll följt hemmets utveckling. Så har hon i år lämnat 5000 kr till löpande utgifter. Och varje nyår har hon anordnat en kaffefest, som så väl av gästerna på hemmet som av styrelsens medlemmar omfattas med glädje. Vid dessa samkväm har vi fått se underbart vackra färgfilmer.

 

Styrelsen består av tre medlemmar. Donatrix, Konsult Arvid Hyberg och undertecknad. Suppleanter är Fru Margit Ekman och Kyrkoadjunkt Yngve Kareld, den senare sekreterare samt numera även kassaförvaltare.

 

Efter allt att döma är hemmets gäster väl tillfreds. Därtill har de ju också all anledning. Tacksamheten mot Konsulinnan Banck är, helt naturligt, stor. Och inbördes råder en vänlig stämning. Var och en kan leva sitt eget liv. Inget tvång råder. Därför har också gemenskapen blivit starkare med åren. Då och då träffas hemmets gäster till födelsedagsfest eller andra samkväm. Det var vid ett sådant tillfälle, då Syster Heidi Wallengren var festens värdinna, som denna gästbok överlämnades. Det var den 19 januari 1942. Och jag blev ombedd att skriva några inledande ord. Detta uppdrag har jag härmed fullgjort.

 

Mariagården har kommit till genom en kärlekens gåva. Den är ett barn av många böner. En förunderlig välsignelse har vilat över hemmet, alltifrån dess första tillblivelse. Det stod färdigt i den rätta stunden. Om det dröjt några månader till, hade kostnaderna blivit avsevärt högre och byggnadsmaterialen sämre.

 

Må i all framtid Guds välsignelse vila över Mariagården och över alla dem, som där funnit ett hem.

 

Sigvard Westman